Dags att höja förväntningarna  – läs- och skrivlärande kräver tid och ansträngning   

Under många år som lärarutbildare har jag haft förmånen att som en fluga på väggen följa med undervisning i svenska (i Sverige) och i modersmål och litteratur (i Finland), i både lägre och högre klasser och gymnasiet. Ofta har jag noterat att det ter sig så synbart enkelt i klassrum där det funkar. Eleverna är ständigt sysselsatta med att läsa och skriva. De kanske inte ens märker det själva, för läsandet och skrivandet sker i funktionella sammanhang – syftet är något bortom själva läsandet och skrivandet. 

Kanske inhämtar eleverna information, eller kollar upp fakta, eller kanske läser de skönlitteratur, för att sedan dela upplevelsen med sina kamrater. Eleverna för minnesanteckningar, eller skriver sammanfattningar, eller gör upp listor av något slag. Här pågår det som kallas balanserad undervisning. Balansen gäller tala, skriva, läsa. Nytt stoff balanseras mot repetition av tidigare innehåll. Ensamarbete varvas med par-eller grupparbete. Balans gäller även mellan inslag av estetiska och kreativa aktiviteter och färdighetsträning av sådant som kräver innötning, som stavning och läsflyt. Läraren leder, visar vägen och är närvarande. 

Det verkar så okomplicerat, men bara den som själv har undervisat vet att bakom det fungerande klassrummet finns en genomtänkt och reflekterad planering av en kunnig lärare. En lärare som inte bara planerat väl, utan också är tillräckligt närvarande i stunden för att fatta tiotals mikrobeslut varje lektion. En lärare som känner sina elever och som vet hur läs- och skrivutveckling går till. Att så är fallet vet jag också eftersom jag diskuterat undervisning med studenter i samband med deras övningslektioner, med studenternas handledare och med andra lärare jag fått följa. 

God undervisning är frukten av yrkesskicklighet och systematiskt arbete och en förståelse för att läsande och skrivande inte enbart är kognitiva färdigheter, utan också sociala praktiker, i vilka man får inträde genom att just läsa och skriva. I skolan ska eleven alltså fostras till en läsande och skrivande människa, med vilja att utvecklas som en sådan: bli bättre, läsa mer och svårare texter, skriva för att kommunicera, och för att tänka. 

Om läsovilliga elever får lyssna i stället för att läsa, ja då utvecklar de inte sin läsning. 

Gemensamt för mycket av det framgångsrika arbete jag har sett i skolor och klassrum handlar om tid, lärarnärvaro och lärares kunskap. Läs- och skrivutveckling tar tid, och under en kunnig lärares ledning stöttas eleven att nå högre nivåer av expertis. En kunnig och närvarande lärare iakttar sina elever, noterar framsteg och utmaningar, stöttar där det behövs och höjer kraven i lämpliga doser. För svaret på att eleverna har svaga kunskaper får inte vara att de erbjuds anpassningar och lättläst material. Om läsovilliga elever får lyssna i stället för att läsa, ja då utvecklar de inte sin läsning. 

Elever tenderar att leva upp till de krav som ställs på dem, och det finns belagda exempel på hur elever med effektiv, planerad stöttning kan överträffa sig själva. Det finns också belagda exempel på hur elever förhandlar ner kraven, och gång på gång får bekräftelse på att de inte klarar av detsamma som andra. Jag har själv om modersmålslärare tagit emot elever till årskurs 7 som förklarat att de är dåliga på läsning. Hur har de kommit fram till det?

Oron för elevernas sjunkande läsförmågor och kunskaper delar vi finländare med övriga västländer. Vi vuxna kan se oss i spegeln, vi har svikit de unga. Vi har sänkt kraven och förväntningarna i tron på att det räcker att de unga är flinka digianvändare. Vi glömde att man behöver kunna väldigt mycket för att se skillnaden på det som är rätt och det som är fel. Vi misstog oss när vi trodde att det som är tråkigt motverkar motivation och lärande, och glömde, som professorn och neuropsykologen Nina Sajaniemi säger i en intervju i Helsingin Sanomat, att allt lärande bygger på övning och repetition. Vi bortsåg från det hon påminner oss om, nämligen att belöningen då man lärt sig något genom ansträngning är en ordentlig dopamininjektion, som garanterat påverkar hjärnans synapser. 

Elever lär sig i olika takt, vilket ofta har med mognad att göra. I en kommentar till det omfattande projekt om tvåårig förskola som avslutats, och som visat att längre förskola inte har någon inverkan på barns akademiska och socioemotionella färdigheter, säger professor Liisa Keltikangas-Järvinen i Helsingin Sanomat att man inte med pedagogiska metoder kan påverka sådant som handlar om hjärnans utveckling. I skrivande stund aviserar undervisningsminister Anders Adlercreutz att det ska införas en tydligare gräns mellan underkänt och godkänt vitsord i skolan. Det ska medföra att elever som inte har tillräckliga kunskaper ska stanna kvar på klassen. Tanken är klok – på så sätt kan elever ges mer tid för lärandet. Det skickar en viktig signal till skolan som ofta får stå till svars när läranderesultaten är svaga: lärande tar tid, och ska få ta tid!

Via den här länken hittar du de andra artiklarna i temahelheten Basfärdigheter.

• Basfärdigheter
• Läs- och skrivfärdigheter