Att fostra tillsammans kräver att vi pratar med varandra

I ett historiskt perspektiv är det relativt nytt att vi talar om fostran. I boken Föräldrarnas historia, 2025, blickar Maja Larson 250 år tillbaka i tiden och funderar på hur vi sett på familj som begrepp och vad det inneburit under olika tider. Hon ser en stor förändring då man på 1940-talet i Sverige började ge råd åt föräldrar om fostran. Fram till dess hade det varit familjens ensak hur man fostrade. Men nu fick man upp ögonen för att samhällsdugliga medborgare bidrog på ett positivare sätt till samhällets utveckling och då skulle man även ge råd till föräldrar hur de skulle fostra sina barn. Det här skulle i förlängningen gagna samhället. Råden har växlat under årens lopp men det intressanta är att man började ge råd.

Till en början var barnen enbart föräldrarnas ansvar, men i takt med att vi i Norden har byggt upp dagvård, eftermiddagsverksamhet, skola, klubbar och dylikt har ansvaret för barnens fostran delats upp. 

Vilken är skolans roll i fostran av barnen? Till en början skulle skolan inte fostra utan ge utbildning medan vi i dag även betonar fostran. Det står i vår nationella läroplan att det centrala målet för fostran är att stödja elevernas utveckling till humana och etiskt ansvarsfulla samhällsmedborgare. De ska utvecklas till harmoniska människor med god självkänsla. 

I dag ifrågasätter man inte skolans fostrande roll. Och vi lyckas bäst när hemmet och skolan har samma värderingar. Det skapar en trygghet för barnet att veta att hen är här mellan trygga vuxna som vill barnets bästa. Då när skolans och hemmets värderingar inte möts måste vi tillsammans lösa det.

Så länge vi kommunicerar finns det alltid en väg framåt.

För många år sedan såg jag ett program med David Bowie, där programledaren påpekade att han säkert kunde ge några goda råd till oss andra eftersom han har så många barn. Han skrattade gott och sade att han är nog den sista som ska ge goda råd om fostran av barn. Men programledaren gav sig inte. Bowie satt tyst en stund och sade sedan: ”Keep the communication open”. Jag såg det här för 25 år sedan, men tycker fortfarande att han hade en väldigt bra poäng där. Så länge vi kommunicerar finns det alltid en väg framåt.

Ingen av oss, varken skolan eller hemmet, har automatiskt de rätta svaren för vad som är den bästa fostran. Det rätta att göra i en viss situation kan variera otroligt mycket. Det viktigaste i allt är att ha en öppen kommunikation med utgångspunkten att vi tillsammans kommer på bra lösningar. Ofta funderar vi hur vi ska lösa ett bekymmer och så har vi, skola, hem och elev, mötts och tillsammans funderat hur vi ska göra. Ännu efter många år i det här jobbet kan jag fortfarande bli förvånad över de lösningar som vi tillsammans kan komma fram till.

Det kan även vara skrämmande för oss i skolan att tänka på hur stor inverkan lärarna faktiskt har på sina elever. Vi vet ju inte alltid hur det vi säger tas emot och hur eleven upplever det. Man kan inte som lärare gå och tänka på varje ord man säger, men det är viktigt att reflektera över sina egna värderingar, eftersom de i alla fall syns.

Ingen är fullärd och ibland kan det bli fel även om avsikten är den bästa. Jag fick mig själv en tankeställare av Benjamin 4 år. Han kom på besök med sin syster och när de står i båthusets dörröppning ser jag den fina klänning som hans syster har och utbrister ” Åh, så fin klänning du har”. Benjamin tittar fram bakom storasyster, går raskt fram till min man och lyfter upp sitt lilla ben och säger:” Titta så fina byxor jag har”.

• Fostran