Fostran i digitaliseringens tid – skolan, hemmet och de osynliga algoritmerna

– Vad betyder egentligen fostran, frågar universitetslektorn Jan-Erik Mansikka retoriskt.

Han lutar handen mot kinden och ser eftertänksamt ut över rummet och filosoferar kring de förändrade kraven på både föräldrar och lärare.

Det finska skolsystemet har länge hyllats för sin helhetssyn, men i ett snabbt föränderligt samhälle har skolans uppdrag blivit allt mer komplext. I dag förväntas läraren inte bara undervisa – utan också främja empati, bygga demokratiska värderingar, stärka självkänslan och motverka utanförskap. Enligt Mansikka ska vårdnadshavarna samtidigt vara både coacher och gränssättare, ofta utan att själva känna sig trygga i sina roller.

– Den största skillnaden jämfört med sjuttiotalet, då den finländska grundskolan infördes, är hur rollerna i och kring skolan förändrats. I dag ställs det betydligt högre krav på elevernas delaktighet och familjernas medverkan, säger Mansikka.

Fostran har blivit ett komplext begrepp

I begreppet fostran ryms en spänning mellan tradition och förändring, mellan vuxenvärldens ansvar och barnets rätt. Professor Risto Rinne, professor emeritus i pedagogik, har liksom Jan-Erik Mansikka gedigen kunskap i utbildningshistoria.

Båda har noterat att ord som uppfostran och fostran ofta undviks. Särskilt i Sverige väcker begreppen associationer till auktoritära strukturer och förlegad moralism. I Finland är fostran fortfarande ett centralt uppdrag för skolan, men ett uppdrag som ständigt omförhandlas.

Tillsammans reflekterar de över en förändring de båda ser som tydlig och betydelsefull. Det som tidigare var ett självklart uppdrag har i dag blivit en del av ett komplext socialt vävverk. Styrdokumenten betonar vikten av samarbete, men det är långt ifrån tydligt hur det ska fungera i praktiken och vad fostran egentligen innebär i dag.

”Som att laga middag åt trettio personer”

Risto Rinne är däremot säker på en sak:

– Skolan kan inte skuffa ifrån sig ansvaret och säga att det här är hemmens uppgift, eller tvärtom.

Samtidigt lyfter han fram en inneboende konflikt som försvårar lärarnas vardag.

– De stackars lärarna står inför en mycket mångfacetterad grupp elever med vitt skilda behov. Samtidigt finns det ett starkt yttre tryck på att skolan ska leverera både kunskap och resultat – just nu med väldigt starkt fokus på vitsord. Och som om det inte vore nog ska lärarna även hantera en omfattande administration, som till exempel den dagliga rapporteringen i Wilma.

Mansikka liknar lärarens uppdrag vid att laga middag åt trettio personer, alla med olika allergier. Det kräver fingertoppskänsla, flexibilitet och ett nära samarbete med hemmet.

Skamvrån och stå i knuten

En blick bakåt räcker för att se hur radikalt skolans fostransuppdrag har förändrats. För 150 år sedan var det kyrkan som satte ramarna. När staten tog över utbildningsväsendet växte en mer sekulär och vetenskapligt grundad skola fram. Ändå levde den auktoritära skolkulturen med skamvrån och örfilar kvar långt in på 1900-talet.

– Jag har själv fått stå i knuten. Kvarsittning på fredagskvällar, stirra på en punkt – för att jag kommit för sent tre gånger, berättar Mansikka.

I dag är FN:s barnkonvention från 1989 en vägledande princip. Individualiseringen – med ökad valfrihet och krav på personlig utveckling – har fört med sig nya utmaningar. Vad händer när jag blir världens centrum?

Jan-Erik Mansikka tystnar och funderar. Risto Rinne sticker in med en kommentar. Han menar att vi inte längre kan tala om en helt suverän nationell skola i Finland. Globaliseringen har kapat många av de historiska rötterna, och att Finland är en del av EU och OECD påverkar både riktning och innehåll.

– Ett mycket stort skifte har skett, och allt som hänt har stark inverkan på Finlands utbildningspolitik.

I likhet med Mansikka framhåller Rinne att vi i Finland fortfarande har en viss vilja att upprätthålla ett nationellt skolsystem med enhetlig syn på fostran. Det här i jämförelse med till exempel Sverige, där en rik flora av friskolor länge präglat utbildningslandskapet.

Tre fostrare – och en konflikt

Men i digitaliseringens tid är det inte bara skolan och hemmet som fostrar barn. Där som kyrkan tidigare hade en stor roll är det nu de globala och ständigt närvarande teknikjättarna som gjort entré. Jan-Erik Mansikka lyfter fram att denna nya part ofta glöms bort då man talar om hemmens och skolans roll i fostran, till exempel i läroplanen.

I dag formas barn i hög grad av algoritmer och appar. De tar in normer, värderingar och ideal från Youtube, Tiktok och Google – ofta innan någon vuxen hunnit förklara vad som är rimligt eller sant.

Om vi inte sätter gränser i hemmen och i skolan nu, kommer någon annan att ta över.

– De stora teknikjättarna kommer in i hemmens vardag och suddar ut rollerna. Om vi inte sätter gränser i hemmen och i skolan nu, kommer någon annan att ta över. Utbildningen har alltid varit ideologisk, men vi har länge trott att den är neutral. Med tanke på dagens utmaningar måste vi inse att utbildningen också måste ta ställning.

Skolan måste anpassa sig till samhällsförändringen

Den gamla hierarkin är otvivelaktigt borta i den finländska skolan. Mansikka nämner ett tydligt exempel:

– Nuförtiden ska eleverna till och med utvärdera sina egna lärare. Vi lever i ett utvärderingssamhälle.

Men samhällsförändringen går djupare än så. Ungas psykiska ohälsa, skolvåld, skolvägran och andra problembaserade fenomen speglar ett samhälle i förändring som skolan nu måste anpassa sig till. Utmaningen är att undvika att skuldbelägga och i stället bygga tillit.

”Jag önskar att lärarna närmade sig oss mer”

Det behövs flera samtal – och mer öppenhet. Som en förälder sa till professor Mansikka:

– Jag önskar att lärarna vågade närma sig oss mer. Inte för att anklaga, utan för att bjuda in.

Vi måste hitta en balans mellan gemenskap och individualism, och jag tror att vi kommer att lyckas.

Både Mansikka och Rinne pekar på hur den finländska pedagogiken vilar på upplysningstidens idéer. Men det fostrande uppdraget rymmer i dag också något nytt. Mansikka betonar betydelsen av att hitta tillbaka till gemenskap.

– Det är helt avgörande för att vi tillsammans ska kunna bygga ett framtida samhälle. Om individualismen får ta över hotas demokratin. Vi måste hitta en balans mellan gemenskap och individualism, och jag tror att vi kommer att lyckas.

Bygg broar mellan skola och hem – några råd av Jan-Erik Mansikka

För lärare:

• Var proaktiv – ta tidigt kontakt med hemmen om du funderar över något.
• Bjud in hemmen till dialog, se dem som resurser.
• Skapa en respektfull samarbetskultur genom att satsa på samhörighet och närhet.

För vårdnadshavare:

• Var tydlig med dina förväntningar, men lita på lärarens professionalitet.
• Visa intresse, men undvik kontroll.
• Stärk fostran hemma – det är en grund för skolframgång.

• Fostran
• Föräldrar
• Lärarens roll
• Teknologi