Skribent
Utvecklingschef
Finlands Kommunförbund
När bubblor brister
Varje gång jag träffar en ny människa och får frågan ”Varifrån är du?” säger jag alltid Vörå. Detta trots att jag snart har bott 20 år i Helsingfors. Jag är Vöråbo i själ och hjärta. Trots det är mitt förhållande till min födelsekommun tudelat. Samtidigt som jag är stolt över min identitet och mitt ursprung är minnesbilderna från tonårstiden så levande att det känns som om traumat händer just nu.
Det var inte lätt att vara homosexuell och tonåring i Österbotten under 90-talet. Varje år jag åker på besök för att träffa familj och vänner tänker jag att det nu har blivit bättre. Att fördomarna har minskat. Till en viss del har de kanske gjort det. Men klumpen i magen finns fortfarande kvar.
När jag besökte Vörå i somras revs prideflaggan ner och sattes i brand. Då kände jag både sorg och igenkänning. Både på mitt jobb och min fritid rör jag mig ofta mellan olika kommuner, språkgrupper och verkligheter. Och det slår mig gång på gång: vi lever alla i bubblor.
I Helsingfors, där jag bor, är det lätt att tänka att vi har kommit längre. Här vajade regnbågsflaggorna i somras nästan i varje kvarter, och i många skolor är det en självklarhet att tala om mångfald. Men också det är en bubbla. Det är en trygg och bekräftande gemenskap – men lika lite som Vörå speglar hela landet, gör Helsingfors det.
Alla vet vem som hör till gemenskapen och vem som inte gör det. En prideflagga blir då inte bara en symbol, utan en provokation, ett hot mot bubblans gränser.
När jag besöker en mindre kommun känns skillnaden ofta påtaglig. Bubblan där är tätare, hårdare, ibland nästan ogenomtränglig. Alla vet vem som hör till gemenskapen och vem som inte gör det. En prideflagga blir då inte bara en symbol, utan en provokation, ett hot mot bubblans gränser.
Jag tänker ofta på barnen och ungdomarna som växer upp i dessa olika världar. Barn i Vörå-bubblan, som kanske aldrig får höra hemma i den bubbla de innerst inne känner sig som en del av. Barn i Helsingfors-bubblan som riskerar att ta öppenheten för given, utan att förstå att världen ser annorlunda ut bara några timmar bort.
Mitt jobb och även min fritid handlar i hög grad om att bygga broar mellan bubblor. Att skapa möten där människor ser varandras verkligheter. Och varje gång blir jag påmind om att bubblor i sig inte är farliga – vi behöver dem för trygghet och gemenskap. Men de blir farliga när de sluter sig helt, när de gör oss blinda för andra.
Skolan kan vara nålen som spräcker bubblan. Den plats där barn får syn på fler sätt att leva, fler sätt att tänka, fler sätt att vara människa. Där någon kanske för första gången får se en prideflagga och förstå att den inte är ensam. Vi som är vuxna måste se till att alla barn och unga får den möjligheten.
Kanske är det just därför flaggan väcker så starka känslor. Den påminner oss om att bubblor kan brista. Och även om det kan göra ont, så är det just där det brister som ljuset kommer in. Det är det som händer i Vörå nu.
Läs också de andra artiklarna, opinionstexterna och tipsen om Bubblor här.
Glöm inte att spela Bubbelbingo!
