Bildning – att bli ett vuxet subjekt i världen 

Vad innebär det egentligen att vara bildad? Och vad har skolan för roll i elevernas bildningsprocess? Är det ens viktigt att skolan sysslar med bildning? Frågorna inställer sig bland annat i efterdyningarna av att man i Sverige publicerat en kanonlista.

Sådana listor är tätt förknippade med bildning, och eftersom kanonlistan i Sverige är en beställning av regeringen har den uppfattats som politisk. Kanonlistor har alltid varit föremål för kritik, men denna har verkligen både diskuterats och kritiserats.

Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm, som vi har intervjuat för den här temahelheten om bildning på Lärorikt, är en känd förespråkare för kultur, litteratur och andra estetiska inslag även i ekonomiutbildningen. Han menar att listan kunde betraktas som en knippa kulturnycklar. I stället för att människor blir passiva mottagare av en färdig lista som någon annan definierat som viktig, får man en rad nycklar som kan hjälpa en ”låsa upp historien”.

Ett konstruktivt sätt att se på en kanonlista, från en person som säkert med rätta kan kallas bildad. En annan viktig synpunkt som framförts är att kanonlistor saknar betydelse om de inte åtföljs av resurser till skolorna, för fortbildning av lärare och skolbibliotek med mera. 

Bildning är dock mycket mer än att känna till de verk eller fenomen som finns på en kanonlista. Bildning handlar om ett förhållningssätt till världen. Bildning handlar om humanism, om att behandla andra väl, om att vara öppen och nyfiken inför det som är annorlunda och nytt för en.

Bildande blir det när de enskilda kunskaperna förenas i större helheter, som gör världen begriplig och den egna existensen meningsfull.

Bildningsbegreppet innefattar lärande. Men att lära sig behärska multiplikationstabellen eller rättstavning räcker inte riktigt, bildande blir det när de enskilda kunskaperna förenas i större helheter, som gör världen begriplig och den egna existensen meningsfull. Det kan låta högtravande, men behöver inte vara det. Det handlar ofta om att i vardagen få syn på något man inte tidigare varit varse. Konstarterna – musiken, litteraturen, dansen, bilden – kan genom sina uttrycksformer få oss att se det vi inte tidigare sett.  

Den pedagogiska filosofen Gert Biesta är en av de mer produktiva tänkarna just nu. I den lilla (till formatet alltså) boken Konst som undervisning diskuterar han problemet med konstens sorti ur undervisningen. Han skriver om konstens instrumentalisering, och menar att det är problematiskt om konstens närvaro i undervisningen är berättigad endast om de är till nytta för något annat, något som är ”nyttigt på riktigt”.

Han skriver om konstens potential att låta eleven låta sin egen unika röst och identitet komma till uttryck i undervisningen. Hans poäng är dock att allt barn och unga uttrycker inte nödvändigtvis är bra, och att skolans roll inte är att underlätta för eleverna att uttrycka sig själva, utan att det pedagogiska arbetet handlar om att få de unga att komma i dialog med världen, ”att vara i världen utan att sätta sig själv i centrum”. Han hävdar att undervisning är en handling, att visa. Läraren, i kraft av sin kunskap och erfarenhet, kan visa för eleven, den yngre, den mindre kunniga, att här finns något som är intressant, något som är meningsfullt att ägna sin uppmärksamhet. Han kallar det den pedagogiska gesten. 

Biesta hör till dem som är kritisk mot kraven på effektivitet och mätbarhet i utbildningen. Myndigheter och ekonomiska organisationer (ta OECD och PISA-mätningarna) ställer genom målformuleringar och ekonomiska styrmekanismer krav på att undervisning och utbildning ska ge tydliga och mätbara resultat. Men undervisning handlar om möten mellan levande människor, och i det ingår en risk – matchningen mellan input och output är absolut inte garanterad. Eleven kanske inte lär sig det som undervisats.

Vårt demokratiska samhälle behöver en kritisk massa av läskunniga människor som är intresserade av sin omvärld!

En mer bildningsinriktad utbildning, där till exempel konstarterna skulle ha en starkare roll, skulle vara långsammare, svårare, mer frustrerande och inte så mätbar. I ett sådant perspektiv är uppmärksamheten riktad mot att fostra unga till att bli aktiva subjekt i sina egna liv, både då det gäller att handla, att ha agens, och då det gäller att ta ansvar för sina handlingar. I Biestas termer är således bildning det att man kan existera i världen på ett vuxet sätt. Bildning kan också beskrivas som en sorts kapacitet att handla taktfullt, med respekt och intresse för den andre. Därmed har den bildningsinriktade utbildningen även en demokratisk dimension, som är nog så viktig i dag, när ledare i världen, och i Finland, uttrycker sig hårt och okänsligt om människor. 

I ett bildningsperspektiv är basfärdigheter – läsa, skriva, räkna – inte ovidkommande. Tvärtom ger de eleverna en nödvändig bas. Vårt demokratiska samhälle behöver en kritisk massa av läskunniga människor som är intresserade av sin omvärld! Men om undervisningen i alltför hög grad riktas mot att träna färdigheter, är det fara värt att något går förlorat. Ibland behöver saker nötas in och repeteras, men då lärare i sin undervisning iscensätter ett ämnesinnehåll så att det engagerar eleverna, väcker deras nyfikenhet och vilja att lära, då kan fantastiska saker ske. Det uppstår kairosmoment, de där förtätade ögonblicken som lämnar spår hos både lärare och elever. Och kanske, kanske inser de unga att det finns mycket i världen som är värt att ägna sin uppmärksamhet en stund. 

• Bildning