Trygghet är nyckeln på fotbollsträningarna: “Om förtroendet finns kan man kräva nästan vad som helst”
Förtroende är grunden för allt. En ärlig och rättvis fotbollstränare kan ställa höga krav utan att upplevas som elak. När förtroendet finns tar spelarna till sig både beröm och kritik på rätt sätt.
Vårvintervinden blåser kall över Busholmen i Helsingfors. Jag kliver in i den vita kupolhallen, och stadsbullret från spårvagnar, bilar och fartyg tystnar. Luften fylls av skriande visselpipor och fotbollsskors snabba steg mot det gröna konstgräset.
Barn och unga i alla åldrar har samlats i hallen, där Helsingforsklubben Pallo-Pojat Juniorit, PPJ, erbjuder fotbollsträning. Precis innanför ingången finns en liten kafévagn med några bord. Här slår jag mig ner med PPJ:s träningschef Axel Orrström.
– Det är väldigt viktigt för PPJ att starten på barnens fotbollsträning blir bra. Själv tränar jag de yngsta barnen som är mellan fem och sju år gamla.
Fotbollsträningen med de yngsta handlar om att bygga upp ett förhållningssätt till lagsport, och samtidigt lägga grunden för den disciplin som idrottsträning kräver. Axel Orrström är en omtyckt tränare, både bland föräldrar och barn.
– Det gäller att skapa en omgivning som är trygg, men samtidigt lämpligt krävande. Så här små barn är inte färdiga att ta till sig mycket information om själva spelet. För dem handlar fotbollen om att införa rutiner och lära sig vad det innebär att träna en lagsport. Trygghet och förtroende är det allra viktigaste.
Minnen från den egna juniortiden formar träningarna
Med vid bordet sitter också Samuel Sjölund som är kapten för PPJ:s herrars representationslag. Vid sidan av den egna spelarkarriären tränar han ett lag med 11-åriga flickor och två lag med 10-åriga pojkar.
– Flicklaget har jag tränat i tre år och fått följa deras utveckling, både som fotbollsspelare och som individer. Man kan successivt ställa högre krav på dem, både när det gäller uppförande och själva spelet.
22-årige Sjölund minns sin egen tid som junior, och hur hela livet då kretsade kring fotbollen. Det hjälper honom när han planerar träningar för barnen.
– När man ger respons till spelarna gäller det att vara transparent, och förklara varför något gick bra eller dåligt. Om spelarna saknar förtroende för tränaren blir allt tränaren säger fel, också i de fall han ger positiv feedback.
Som sjuåring flyttade Sjölund med sin familj till Belgien för ett par år. Han minns tydligt kontrasten mellan belgisk och finländsk barnfotboll.
– Fotbollsträningarna i Belgien var mycket hårdare jämfört med de finländska. Man kunde bli uppläxad för väldigt små saker redan som sjuåring, som till exempel för att ha passat fel. Kritiken var på samma nivå som inom herrlaget jag spelar i nu.
Förtroende byggs inte enbart med silkesvantar
Varken Sjölund eller Orrström ser hård feedback som något självändamål. Men för att bygga förtroende krävs att man som tränare också ger negativ kritik när den är befogad.
– Hur man säger något är egentligen viktigare än vad man säger. Så länge förtroendet finns kan man kräva nästan vad som helst utan att barnen upplever det som sårande, säger Axel Orrström.
Ibland är det svårt för utomstående att få en insyn i gruppdynamiken. Orrström minns en kollega som av barnens föräldrar uppfattades vara för hård.
– Vi tog upp saken till diskussion och jag förklarade för barnen att tränaren inte skriker för att vara elak, utan för att han bryr sig om er och vet att han kan kräva mer av er. Det visade sig att barnen gillade sin tränare – det var föräldrarna som hade en helt felaktig uppfattning om honom.
Polariseringen sker tidigt inom skolidrotten
Axel Orrström har periodvis vikarierat som gymnastiklärare. Jag frågar om skillnaderna i att ge respons och feedback i skolan jämfört med på fotbollsplanen. Orrström säger att träning inom lagsport huvudsakligen bygger på behavioristisk pedagogik.
– På fotbollsträningarna vill vi inte vara humanistiska, utan vi följer behavioristiska principer från början där vi tydligt förklarar vad som är rätt och vad som är fel. Tydliga ramar innebär också en trygghet, och samma regler gäller alla – man får inte pajasa sig fast man hör till de bästa spelarna. Sen när ungdomarna blir äldre kommer humanistiska synsätt med i bilden, där vi funderar på personliga styrkor inom laget.
Axel Orrström säger att det överlag satsas för lite på skolgymnastik. För många barn är skolgymnastiken den enda kontakten till motion och idrott. Till skillnad från fotbollsträningarna delas eleverna inte upp i grupper enligt förmåga och talang, utan alla förväntas göra samma sak.
– Polariseringen sker tidigt när det gäller idrott. Vissa elever gillar inte skolgymnastiken alls, och det är okej. Men att sätta dem i samma grupp som dem som gillar idrott gynnar ingendera. Alla måste få utmaningar och möjligheter att utvecklas, oberoende av vilken nivå man befinner sig på.
Gott betyg för tränaren när juniorerna hålls kvar i klubben som vuxna
Samuel Sjölund säger att han lyckas som tränare när han väcker självförtroendet hos spelarna. Ibland krävs en extra mental knuff för att talangen ska komma fram.
– Senast igår sade jag till en av mina 10-åriga pojkar att han vet hur bra han kan vara när han vågar. “Du vet att du kan det här!” I andra halvlek återfick han sitt självförtroende och gjorde tre mål.
Varken Sjölund eller Orrström minns någon särskild enskild respons de fått som varit avgörande för den egna karriären som tränare eller spelare. Genom åren flyter de enskilda träningarna ihop, och minnena som kvarstår handlar i stället om förtroendet för den egna tränaren: Var han rättvis eller orättvis, var han en bra typ? Sjölund minns Orrström som en engagerad tränare när han själv var junior.
– Man märkte verkligen att han brydde sig om att utveckla spelare. Han hade också en bra personlighet utanför planen som byggde förtroende bland spelarna. Som svenskspråkig spelare var det även tryggt att ha en svenskspråkig tränare som man kunde tala med, säger Samuel Sjölund.
– Jag minns när jag tränade Samuel när han var junior, och idag har han vuxit till en PPJ-legend. Det finaste betyget jag kan få som tränare är när spelare jag tränat som barn hör av sig, och kanske har någon form av respekt för mig. Att de inte vill slå ihjäl mig i alla fall, säger Axel Orrström och skrattar.
Så blir han allvarlig. I grund och botten handlar det om att bygga upp en kultur inom föreningen, där folk känner sig delaktiga också efter sin tid i juniorlagen.
– Det är inte alltid det viktigaste att läktarna är fulla av fans, utan att de som tidigare har tränat i föreningen och spelat för föreningen vill fortsätta vara aktiva. Här tycker jag att PPJ har lyckats bra.
PPJ
PPJ (Pallo-Pojat Juniorit) är en fotbollsklubb i Helsingfors med över 40 lag. Klubbens värderingar är glädje, skicklighet och öppenhet.
Klubben följer Kaikki Pelaa-programmet, vilket är Finlands Bollförbunds initiativ för barn- och ungdomsfotboll som betonar lekfullhet, jämlikhet och positiva upplevelser. Det garanterar speltid för alla, fokuserar på mångsidig utveckling och strävar efter att minska avhopp samt locka nya spelare.
PPJ fick en utmärkelse år 2024 av Bollförbundet för att laget har södra Finlands bästa “hållningskraft” (på finska: pitovoima). Det innebär alltså att PPJ är bra på att hålla kvar spelare. Föreningen har satsat hårt på att motverka “drop out”-fenomenet.
