“Jag lägger rälsen – men eleven måste själv köra tåget” – Sebastian Holsti hjälper elever som inte går till skolan

– Ju tidigare vi kan ta tag i problematisk skolfrånvaro, desto bättre.

Det säger Sebastian Holsti. Som ambulerande specialklasslärare inom Helsingfors stad träffar han elever som av olika orsaker inte klarar av att gå till skolan. Tjänsten är unik på svenska i Helsingfors, och tillsattes för två år sedan.

– Jag ser min roll som en slags tolk, en länk mellan hemmet och skolan. Jag träffar representanter för skolan och vården, och står samtidigt i tät kontakt med föräldrarna och eleven själv. Jag är den som har koll på elevens helhetssituation.

Bland Sebastian Holstis elever finns skolelever i alla åldrar, från den grundläggande utbildningens lägsta klasser till de sista åren i högstadiet.

– Vissa av eleverna jag jobbar med har sporadiska närvaroproblem, andra har varit 100 procent frånvarande i flera månader.

Att vara en vuxen inom skolvärlden som eleven kan lita på

Någon entydig gemensam nämnare för de elever som drabbas av problematisk skolfrånvaro finns inte. Varje elev är unik, och det finns inga patentlösningar. Sebastian Holsti säger ändå att problematisk skolfrånvaro ofta handlar om lager av mångfacetterade problem som gradvis vuxit fram.

– Om vi hinner ingripa i tid kan det räcka med en kort intervention – jag träffar eleven några gånger och konsulterar sedan skolan och lärarna. Men de flesta elever jag jobbar med har en långt utvecklad frånvaroproblematik – och då blir rehabiliteringsprocessen också lång.

Det är inte ovanligt att Sebastian Holsti arbetar med en elev under ett helt läsårs tid. De kan träffas hemma hos eleven, på biblioteket eller på ett kafé. I vissa fall träffas de också på skolan. 

Holsti beskriver kärnan av sitt jobb som att lyssna och försöka förstå eleven på djupet, och bryta igenom den skam som ofta förknippas med problematisk skolfrånvaro.

– Det gäller att ta sig tid för att bygga ett förtroende. För eleven handlar det om att känna att det finns en vuxen inom skolvärlden som förstår och stöttar.

Engagemang och motivation räcker inte

En elev som länge varit frånvarande kan tappa sin mentala och känslomässiga anknytning till skolan.

– Efter en längre frånvaro blir frågor som dessa avgörande: Finns samhörigheten kvar? Är klassgemenskapen intakt? Och är det här fortfarande min skola?

Jag frågar Sebastian Holsti hur han väcker engagemang och motivation hos eleverna, så att de ska hitta entusiasmen att gå till skolan igen. Men det är en fråga som missar målet.

– De här eleverna vill ofta gå till skolan. De vill göra sina lärare glada och sina föräldrar stolta, men de klarar det inte. Nio av tio elever har svårt att sätta ord på exakt var problemet ligger. 

Sebastian Holsti säger att jobbet som ambulerande specialklasslärare på ett visst sätt handlar om att väcka motivation och engagemang, men inte på samma sätt som en peppigt påhejande personlig tränare. 

– Lösningen ligger i att genuint lyssna, och genom empati verkligen försöka förstå. Och att vara lyhörd för vad eleven själv anser att skolan kan göra för att underlätta.

Snabba åtgärder kan fungera – men de kan också skapa mer problem

Sebastian Holsti säger att skolorna ibland tenderar att för snabbt testa olika åtgärder för att hjälpa en elev som har problem med närvaron. Det kan handla om att förkorta skoldagen, ta bort läxor och prov, ordna med eget läromaterial eller erbjuda bullerfria klassrum.

– Lärare som yrkeskår är väldigt empatiska. De vill sina elever väl och testar gärna allt för att hitta en lösning. Ibland träffar skolan rätt, och  eleven återvänder. Men det finns också risk för att ingen åtgärd fungerar. Det kan i sin tur förstärka känslan av hopplöshet hos eleven.

I slutändan måste initiativet alltid komma från eleven själv.

Så även om det är viktigt att ingripa i tid lönar det sig att inte skrida till konkreta åtgärder innan man hunnit kartlägga elevens unika situation.

– I slutändan måste initiativet alltid komma från eleven själv. Jag kan lägga rälsen – men eleven måste själv köra tåget.

Målsättningen är inte alltid att återvända till skolan

Sebastian Holsti säger att en känsla av att han lyckas i sitt jobb kan dyka upp vid olika tillfällen.

– Det ultimata målet är förstås att en elev jag arbetat med återgår till skolan, men det kan också handla om mindre framsteg. Till exempel när man märker att något som tidigare varit ett hinder för eleven släpper.

Det finns också de fall där den mest lämpliga lösningen är att inte återvända till skolan.

– För yngre barn är det alltid bäst att återvända, men för någon som exempelvis bara har ett halvår kvar av nionde klassen kan det vara mer ändamålsenligt att ta sikte på tiden efter grundskolan, och tillsammans fundera på en ny miljö där den här eleven kan trivas.

• Motivation och engagemang