Hundratals uppenbara anledningar

Jag ser dem runt omkring mig. De finns i alla mina klassrum – nutid och dåtid – i kommentarsfält, vid kaffebord och på bastulavar i simhallar: människor som skolan, omständigheterna har svikit, som saknar grundläggande ordförråd och förmåga att fatta det de läser, den kommunikation de tar del av. Elever som inte förstår vanliga ord – “vad betyder lycka?”. Vuxna män och kvinnor som spyr galla över varandra och artiklar de verkar missförstå med flit, men kanske helt på riktigt inte fattar –“klimatåtgärder är de rödgrönas sätt att bestraffa oskyldiga bilister”. Folk som verkar sakna redskap för källkritik och kompenserar med övertro på egen kompetens – “vaccin dödar!”. 

De som är unga idag växer upp i en värld som milt uttryckt ger dem blandade signaler om läskunnighetens betydelse. I skolan tjatar lärarna om läsning som en väg till kunskap och framgång, om skönlitteraturen som ett sätt att förstå världen. I samhället utanför är den starkast som ropar högst och vägen till framgång kantas av siffror i stället för bokstäver. Världen blir mer svartvit för varje år som går och i den konstgjorda motsättning som skapas då det bara finns rätt och fel, och språket precis som det offentliga samtalet saknar nyanser, är det läsningen och läskunnigheten som förlorar. 

Under de fjorton år jag har arbetat som lärare har jag sett läskunnigheten rasa.

Under de fjorton år jag har arbetat som lärare har jag sett läskunnigheten rasa. Läshastigheten och läsförståelsen, de mest grundläggande förutsättningarna för att snabbt och pålitligt kunna inhämta invecklad kunskap, har naggats i kanterna. Och jag vet att jag låter alarmistisk, men det är svårt att hålla inne med nödropen då man ser en tragedi utspela sig framför en. 

För jag ser dagligen att Pisa-rapporterna inte bara är tomma ord. Statistiken som gör gällande att finska ungdomar både läser och skriver sämre än förr står att läsa i de uppgivna blickar som stirrar tillbaka på mig då jag en vanlig vardagsmorgon meddelar att det är dags att träna textanalys. I sådana stunder kan jag ibland känna att mitt arbete mest handlar om att släcka bränder och minimera skador, men egentligen vet jag hela tiden att det inte är det mitt jobb går ut på. Min uppgift är att inte förlora hoppet, att orka hoppas också för dem vars självförtroende har fått sig en törn av att ha tampats med alltför många tuffa texter. Det är mitt ansvar att lita på att mina studerande klarar av att lära sig det de behöver för att klara sig i både studierna och livet. Det är ett lätt ok att bära, för i grunden är jag optimist, och finns det något jag tror på så är det ungdomars förmåga att utvecklas och överträffa sig själva. 

Någonstans här får jag erkänna att bevisföringen blir anekdotisk, för nästan allt det som ger mig hopp och hjälper mig tro sker i mitt klassrum. Det är de där gråa, suddiga, uppgivna blickarna som plötsligt fylls av färg, förtroende och beslutsamhet när den första polletten, sedan den andra och tredje så småningom trillar ner. Det är hon som med glödande blick säger att Tusen strålande solar är det bästa hon läst, han som med självsäker röst säger att Författareföreningens förstasidesannons innehåller en hänvisning till Kafka och hen som engageras av kvinnoödena i Tjänarinnans berättelse. 

Jag ser dem i mitt klassrum. Ungdomar som kämpar, som inspireras, utvecklar resiliens och vägrar ge upp. Hundratals uppenbara anledningar att fortsätta tro på en läskunnig framtid. Jag ser ingen orsak att förlora hoppet. Gör du? 

Här kan du läsa alla artiklar i temahelheten Läskunnighet.

• Läskunnighet